El Silbo (visselspråket)
Alla världens platser kan locka med egen gastronomi, historisk arkitektur eller naturlandskap. Men det finns bara ett ställe i världen som har ett visselspråk som fungerar som kommunikationssätt mellan lokalinvånarna. Bara La Gomera med sina geografiska egenskaper och dess befolknings järnvilja, håller ett språk från flera sekel tillbaka vid liv och idag är det mer levande än någonsin.
Visselspråkets ursprung
Det har sitt ursprung innan de spanska erövrarna kom till ön. Det skapades av kanariska urinvånare, de första bosatta på La Gomera, när de fortfarande använde guanche som språk. Det är från 1500-talet som visselspråket början anpassa sig till spanskan, ända tills idag.
Det används i hela ögruppen, men uppkomsten av teknologin, utvandringen av öns invånare och ankomsten av nya utländska invånare reducerade visselspråkets roll på de andra öarna. La Gomera var alltid visselspråkets baner: för sin utmärkande geografi, full med dalar, raviner och murar, blev språket nyckeln till utvecklingen av det lokala jordbruket och boskapsuppfördningen. Det uppkommer som resurs för herdarna att kommunicera på långa avstånd, upp till fem kilometer.
Det är viktigt att påpeka att det inte handlar om ett system med förutbestämda koder för att uttrycka ett begränsat innehåll utan ett komplett språk, artikulerat med kapacitet för att utväxla obegränsade meddelanden, alltid visslandes. Detta görs genom imitering eller kodifiering av ett språk, i detta fall spanska, där man reducerar till sex fonetiska ljud, två vokaler (hård och mjuk) och fyra konsonanter (pulmoniska, ingressiva, egressiva,velar-ingressiva). Tonen och kontinuiteten i visselspråket utmärker varje ord.
Visselspråkets teknik kräver en fysisk precision och en styrka som man bara får genom konstant övande. Man använder läppar, tunga och händer, inte alls som andra språk som bara använder sig av munhålan för att sända olika frekvenser. För allt detta är visselspråket definitivt speciellt.
Rädda det gomeriska visselspråket
I mitten på 1900-talet genomgår visselspråket en allvarlig identitetskris. För medel- och överklassen reducerades användningen av språket till herdar och jordbrukare, och när jordbruket blev mindre viktigt i den lokala ekonomin, fanns det en stor risk att visselspråket skulle sluta att användas. Utrotningen blev en verklig risk eftersom bara några äldre kunde använda och förstå visselspråket, men befolkningen bestämde sig för att ingripa. Det gomeriska samhället öppnade center för att lära ut visselspråket till de yngsta genom hem och skola och eftermiddagsaktiviteter. Ett bevis på den kärlek och stolthet man känner för språket.
Några år senare bestämde sig regeringen för den självständiga regionen tillsammans med de lokala politikerna att vidta åtgärder för att skydda visselspråket. Sedan 1999 är det ett obligatoriskt skolämne på låg-, mellan- och högstadiet, man skapade en skola för gomeriskt visselspråk för de elever som ville fortsätta studera språket och bli instruktörer, och man digitaliserar allt material för lokal och global distribution.
Erkännande och internationell studie
Visselspråket fick beteckningen Immateriellt världskulturarv av UNESCO 2009. Huvudmotivet var det arbete som regeringen lagt på att rädda språket och sprida det. Enligt rapporten för själva organisationen förstår en stor majoritet på La Gomera visselspråket, även om bara de som är födda innan 1950, och de som har gått i skolan efter 1999, kan använda det.
Dessutom har visselspråket visat sig vara intressant när man studerar djurens språk eller möjliga utomjordiska språk genom SETI och detta beror på kapaciteten att på ett naturligt sätt kodifiera ett språk på ett helt annorlunda sätt än med resten av de vanliga humana språken.
